TrollkarlenJeg har latt meg fortrylle av Tove Janssons Trollkarlens hatt, som jeg trodde var den første Mumi-boken, men som viste seg å være den tredje. Jeg trodde jeg engelig kunne dette med informasjonssøk, men den gang ei.

Det er et eventyr å åpne Janssons bøker - det skjer alltid noe du ikke venter. Det dukker opp de rareste vesener eller hatter som lager rubiner av kirsebær. Og alt aksepteres av mumidalens innbyggere som hverdagshendelser.

Når Mumitrollet, Snusmumriken og Sniff våkner, og drar ut i vårverdenen, finner de en stor hatt, som viser seg å ha magiske krefter. Sommeren går, og hatten disker stadig opp med overraskelser; mumifamilien finner en båt "Äventyret", og alt avsluttes med den aller fineste sommerfesten, som fra jeg var liten har lagt føringer på hvordan fester skal være. Sommerfester skal ha god mat, godt drikke, godt selskap, og kanskje viktikst lykter i trærne:

 "Tänk att förbereda en stor fest och veta at den blir rolig och at alla de rätta personerna är med."

"Ni ska ha många bord, sa han. Små bord och stora. På överraskande platser. Ingen vill sitta stilla på samma ställe på en stor fest. De kommer att fnatta omkring värre änn vanlig, är jag rädd. Och först ska ni bjuda på det finaste ni har. Senare gör det detsamma vad de får för da är de så glada i alla fall. Och stör dem inte med uppvisningar, sång och sånt där, uten låt dem vara program själva." 

Mumidalen skrives og tegnes så fint for oss, at jeg ikke vil nøle med å anbefale en gjenlesning av mumitrollet for de som leste den som små, eller en nylesning for de som ikke har lest dem før. Figurene er gode, troverdige, og ikke minst gjenkjennelige for en voksen leser. Her representerer Hemulen hele det norske folk:

"Det är aldrig nån ordning i världen, tänkte Hemulen sorgset. I går var det för hett och nu är det för vått. Jag går inn och lägger mig igen."